Så tänkte jag

Karin Johannisson.
Karin Johannisson har alltid haft inlevelsen som instrument. Foto: Caroline Andersson

Modern Filosofi 2/16.

Idéhistorikern Karin Johannisson berättar om sitt filosofiska liv för Joanna Rose.

1945: En hemlig pakt

Jag består av många olika berättelser. Om mig som dotter till min pappa, nordisten, professorn, medlemmen i Svenska Akademien. En sträng pappa, som betalade oss barn i relation till våra skolbetyg. Eller om mig som min mammas dotter. Mamma som hade returbiljett hem till Tyskland den 1 september 1939, andra världskrigets utbrott, och som inte fick återse sina föräldrar förrän elva år senare i det sönderbombade Ruhrområdet. Min pappa övertalade henne att stanna i Sverige. Efter några veckor var de gifta, hon bara 23 år gammal, han 36. Så blev hon snart en hemmafru med tre barn i Göteborg, och tog aldrig sin läkarexamen. Hon fick aldrig prata tyska med oss, för då skulle barnen bli halvspråkiga, tyckte pappa. Men aftonbönen läste vi på tyska, det var vår hemliga pakt. Den kan jag utantill än i dag.

1964: En annan idéhistoria

Jag flydde undan pappas prestationskrav från Göteborg till Uppsala. Jag ville inte heller visa mina vänstersympatier för honom. Jag började med att läsa litteraturvetenskap. Men redan under min första föreläsning i idéhistoria med Ronny Ambjörnsson visste jag att det var idéhistoria som jag var intresserad av. Men att jag senare skulle disputera och så småningom bli professor, det hade jag aldrig trott om mig själv som ung.

Jag skrev min doktorsavhandling om magnetisörer som sysslade med en sorts terapi på modet i början av 1800-talet. Jag visste nog inte att jag lade mig i en fåra som odlades då i mitt ämne, där begrepp som presentism och positivism var skällsord. Positivismen ägnade sig bara åt det som var framåtpekande i historien, medan vår generation övade sig i att arbeta med inlevelse som historiker. Det innebar att vi skolades i en tradition att med inlevelsen som instrument odla ett genuint intresse också för det som avvek från mainstream-spåret, långt från dagens samhällsorienterade vetenskapshistoria.

1980: Vems perspektiv?

Jag läste en formulering i Friedrich Nietzsches Den glada vetenskapen som inspirerade mig mycket: ”Varför skriver ingen historia om vad det är att vara människa, varför skriver ingen om girighetens, fromhetens eller avundens historia?” Det minns jag som ett genombrott i min tankevärld. Vill man skriva historia med existentiell relevans så är det stora teman, som kärlek, smärta, sjukdom och död, som hamnar i fokus.

Mitt förhållande till vetenskapen kännetecknas av socialkonstruktivism light. Det betyder att jag självklart inte förnekar att det finns en verklighet som går att beskriva. Men jag lärde mig något väldigt centralt från Roy Porter, en brittisk medicinhistoriker som var fantastiskt inspirerande. Det var att världen gestaltar sig på helt olika sätt beroende på vilket perspektiv man har: om man är sjuk eller frisk, fattig eller rik, man eller kvinna. Det kommer jag ihåg som den stora wow-upplevelsen för mig som vetenskapsperson och det var ingången till allt jag gjort sedan dess.

1994: Kvinnokroppen

Min genombrottsbok, Den mörka kontinenten, kom 1994 och handlade om kvinnokroppen. Det blev också ett brott i mitt tänkande, därför att den handlade om någonting som var viktigt för mig. Jag var mycket inspirerad av Michel Foucaults maktteorier, och av Barbara Duden, en tysk forskare som skrev boken Woman beneath the skin. I den visade hon att kroppen var en avgörande ingång i människors tankevärld. Jag hörde henne tala på en konferens, men vågade inte närma mig henne då. Det visar också hur osäker jag var och hur osäker identitet som många kvinnor i akademin har, eller hade då, för jag hoppas att det inte är fullt så illa nu.

2015: Existentiell relevans

Sedan dess har jag i alla mina böcker konsekvent cirklat kring teman som kropp, kön, känslor, sjukdom och psykiatriska diagnoser. Existentiell relevans innebär att det är mänsklig erfarenhet som är mitt yttersta intresse. Det har jag aldrig gett upp. Nu har jag sagt att jag har skrivit min sista bok, Den sårade divan, där jag undersöker gränserna mellan det som definieras som normalt och avvikande hos kvinnan. Hur excentrisk, udda, bisarr, sexuellt bejakande kan en kvinna vara innan hon kallas galen? Jag valde det jag kallar aktörsperspektivet, som bland annat innebär att ”galenskap” inte slukar hela kvinnans identitet. Man kan se att det också kan ge henne mycket mer handlingsutrymme än om hon ängsligt befunnit sig inom de stränga normerna som gällde alla borgerliga flickor och alla kvinnor över huvud taget.

Så närmar jag mig tre kvinnor som vistades på Beckomberga längre eller kortare tid. Mentalsjukhuset utgör samtidigt en scen där man kan spela olika roller, ha olika manus. Detta sker aldrig medvetet. Men skälet till att till exempel Agnes von Krusenstjerna insisterade på att behålla diagnosen hysteri under nästan hela sin livstid var att den gav henne frihet. Så det hysteriska språket kunde i hennes fall göras till frigörelsespråk och var ett sätt att vidga scenen.

2016: Förtryck i praktiken

Det mest överraskande var att de hade så mycket egenmakt. Sigrid Hjertén är förmodligen den som var sjukast, även om jag väljer att inte ta ställning. Hon kunde uppträda som en diva, hade privata kläder och eget rum. Hon betedde sig precis så som en kvinna inte fick bete sig. Hon var sexuellt utlevande, halsstarrig, oförskämd. Hon var vresig och tvångsmässigt vass i repliken. Jag är övertygad om att hon straffades för det; ingen läkare intresserade sig för henne.

Och grundstrukturen gäller också för dagens kvinnor. En reflekterande ung kvinna vet att hon är underkastad normförtryck som hon i själva verket genomskådar och ogillar, men hon vet samtidigt att det belönas. Det handlar om att vara behagfull på rätt sätt, inte hota mannen. Jag är ingen politiskt aktiv feminist, men hoppas kunna visa på hur just förtrycksstrukturer fungerar i praktiken.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s