Oense om allt

Foto: Angelica Zander

Ur Modern Filosofi 3/16.

På var sin sida i den skarpa debatten om hur etik – och filosofi – ska bedrivas står professorerna Hans Ruin och Torbjörn Tännsjö.

Skandalen med kirurgen Paolo Macchiarini på Karolinska institutet, KI, och Karolinska sjukhuset har gett upphov till inte mindre än tolv utredningar om hur en läkare kunde slinka under den etiska radarn. Den utlöste även en serie debattartiklar i dagspressen om den medicinska etiken.

Etiken eller moralfilosofin, som i Sverige också kallas praktisk filosofi, har bland annat till uppgift att söka efter principer för rätt och fel handlande.

Så långt är alla överens. Däremot avslöjade debattartiklarna djupa klyftor i synen på hur det filosofiska studiet av etik ska gå till.

Två filosofer som står på var sin sida i den stundtals skarpa striden är Hans Ruin (HR), professor i filosofi vid Södertörns högskola, och Torbjörn Tännsjö (TT), professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och även verksam som adjungerad professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet.

Hans Ruin:  – Min invändning mot hur moralfilosofin bedrivs i dag är att den ofta framställer sig själv som om den har lösningarna och kan ge ett generellt svar på frågor om etik. Då menar jag att filosoferna tar på sig för stora kostymer, och det skapar bara osäkerhet hos dem som man gör anspråk på att hjälpa, vare sig det är läkare, jurister, ingenjörer, ekonomer eller andra. En människa i en utsatt ansvarsposition måste ändå till sist själv vara förmögen att med gott omdöme hantera de beslut som hon är satt att styra över. Ett sådant omdöme är inget som kan överlämnas till en etisk expert.

Torbjörn Tännsjö: – Jag tror att det faktiskt finns ett generellt svar på frågan vilken handling som är rätt eller fel, och jag tror att svaret ligger åtminstone i närheten av det utilitaristiska kriteriet. Det innebär att en handling är riktig endast om den maximerar lyckan i världen, och den är det just för att den maximerar lyckan i världen.

– Fast även om det finns en sanning som vi i tusentals år har sökt efter, så har vi inte nått den i den meningen att det finns en nuvarande vetenskaplig ståndpunkt om vad sanningen är.

– För mig ingår det i vår uppgift att systematiskt och kritiskt söka efter det korrekta svaret på vad man bör göra i en viss situation och varför. Jag drömde i natt att du, Hans, sade att vi är helt överens om det. I drömmen blev jag förvånad.

HR: – Jag kan hålla med dig om att etisk reflektion ibland handlar om att kunna bryta ner en situation så att vi med hjälp av modeller och argument kan komma fram till hur vi bäst bör handla. Men den praktiska filosofin som den utövas i dag, är inte intresserad av att problematisera vad det innebär att befinna sig i sådana situationer och söka efter det rätta att göra. Den framställer sig hellre som hade den redskapen för att nå resultat. Det ligger också i moralfilosofins intresse att vilja vara ett expertvälde, och expertkommittéerna med sina regelverk blir då ett sätt på vilket den verksamheten kan fortleva.

TT: – I medicinen är själva regelverket mycket komplicerat, och samtidigt klarar vi oss inte utan ett sådant. Men det finns enorma juridiska gråzoner och man tvingas ta ställning i svåra moraliska frågor med konfliktfyllda krav. Den ena säger att du begår mord om du utför en handling, den andra säger att du begår fel om du inte utför den. Då behöver man hjälp med att förstå de konflikterna.

Ett sätt att ta sig an etiska dilemman är att konstruera tankeexperiment, med det kanske mest kända, spårvagnsproblemet, som utgångspunkt. Det förekommer i olika versioner. En av dessa innebär att kan du rädda fem personer som står på spåret, men bara om du styr om spårvagnen mot ett annat spår där det står en person. I en annan variant räddar du fem personer ifall du knuffar en storväxt man ner på spåret och stoppar spårvagnen. Vilken är då den rätta handlingen?

Hans Ruin har i en artikel kallat den sortens tankeövningar för löjliga. Hur viktiga är då tankeexperimenten för den etiska normbildningen?

TT: – Jag tycker att de är ytterst viktiga. Till exempel när man ska diskutera om huruvida man ska rädda extremt för tidigt födda barn i Sverige. Då blir det fruktbart att ställa tre olika etiska idéer mot varandra. Den ena är en strikt deontologi – idén om att livet är heligt. Den andra är den rättighetsbaserade idén – att det bara är personer som har rättsstatus som måste räddas, och de som ännu inte har ett medvetande har då inget skyddsvärde. Och så har vi utilitarismen där man tillåts väga de goda liven som vi kanske räddar mot de förfärliga liv som vi kanske skapar.

– Så kan de olika idéerna prövas mot mer abstrakta tanke-sexperiment, som spårvagnsproblemet. Jag har jobbat länge med dessa exempel och diskuterar dem i min nya bok, Taking life. Three theories on the ethics of killing. De är ytterst klargörande för hur konflikten rent normativt ser ut, och hur oklart och komplext det i själva verket är. Så jag blev väldigt upprörd över att du tycker det är löjligt.

HR: – Jag tycker det är löjligt för att exempelsituationen ofta blir själva forskningsämnet. Då hjälper man inte någon att egentligen förstå någonting utan har bara byggt en liten värld åt sig själv av modeller som är mycket lättare att handskas med.

– Alla som börjar läsa praktisk filosofi på universiteten ställs inför de här exemplen. De kanske har ett begränsat värde för att sätta igång en tankeprocess hos en människa som kanske aldrig har ställts inför att radikalisera sina egna intui-tioner vilket ju filosofin handlar om – att gå längre än vardags-intuitionerna.

– Men ingen får någon hjälp av att tänka på den storväxte mannen på bron när vi ska lösa verkliga problem, som att fundera över det som händer i Europa i dag – att vi skickar flyende människor tillbaka till fångläger i Grekland för att rädda den europeiska demokratin.

– Det finns utilitaristiska skäl för det som Europa nu håller på med och det finns djupt dygdeetiska aspekter på samma sätt som det finns något som har att göra med vårt ansvar för vår egen mänsklighet. Och jag kan inte se att vi får någon hjälp av de teoretiska modellerna som är ett slags substitut för att tänka över en verklighet där allt alltid är sammanvävt, vilket gör den här situationen så smärtsam och så komplicerad.

TT: – Jag ser inte tankeexperimenten som bara ett pedagogiskt knep – de hjälper oss i stället till en djupare förståelse för den teoretiska situationen. Spårvagnsexemplet visar till exempel att teorin om dubbeleffekt kommer in, nämligen att man ibland kanske måste skada eller döda en person, bara det inte är avsiktligt. Eller så visar det på skillnaden mellan att aktivt vålla skada och att bara låta det ske.

– Det kan vara till hjälp att till exempel lämna de för tidigt födda barnen ett ögonblick för att i stället vända sig till tankeexperimenten på vårt metafysiska laboratorium som vi kallar det på Stockholms universitet. Avsikten är alltid att komma tillbaka till verkligheten. Men om vi vill tränga djupare i teoretisk moralfilosofi så behöver vi vårt labb också, det är jag helt övertygad om.

HR: – Jag är djupt övertygad om motsatsen. Jag har inte sett någonting som kommer ut ur det här labbet mer än ett slags sluten intellektuell lek. Så uppfattade jag diskussionerna redan när jag läste praktisk filosofi för trettio år sedan. För mig var det en miljö som var mer sysselsatt med sig själv än det man faktiskt ville prata om, vilket var frustrerande.

TT: – Jag kallar din hållning antiintellektualism, helt enkelt. Vi kan inte bara gå ut i verkligheten och lita till våra intuitioner.

HR: – Vi pratar om tankeexperimenten, ett redskap som är en speciell genre inom modern filosofi. Du talar om värdet av redskapet. Jag menar att redskapet i sig är improduktivt som ett led i att utbilda människor till kvalificerad etisk-filosofisk reflektion. Det gör saker enkla, och det gör att man kan luta sig tillbaka och ägna sig åt sina modeller.

TT: – Det är som att säga till en fysiker: stäng labbet och bygg broar i stället!

HR: – Det är just den liknelsen som visar att någonting har gått snett – att man tror sig vara naturvetare som kan sitta och konstruera modeller som man sedan går ut och applicerar på verkligheten. Jag vet att du är en av de få som faktiskt har ett genuint intresse av att delta i svåra samhällsdebatter. Så jag ifrågasätter inte det goda syftet. Men jag tycker att modellbyggandet är en forskning som i princip är tom.

TT: – Den är inte tom, men kanske oanvändbar om man bara begränsar sig till modellerna. Jag tror som sagt att jag skulle vara en sämre etiker om jag inte hade tillgång till labbet. Att klara sig utan tankeexperimenten uppfattar jag som antiintellektualism.

HR: – Intellektualism för mig och den utbildning som vi har försökt bygga upp på Södertörns högskola handlar inte om att man ska sluta tänka. Om man vill syssla med etik så sätter man sina studenter att ägna en termin åt att läsa Aristoteles, att förstå Kant och den tyska idealismen, att förstå den brittiska utilitarismen i dess historiska kontext. Man sätter dem inte med lösryckta modeller för det blir till slut ohistoriskt och det är antiintellektualism för mig. Mitt problem med den praktiska filosofin är just att den är antiintellektuell och förment teoretisk.

TT: – Rent pedagogiskt tycker jag det är vanskligt att sätta klassiska texter i nybörjarstudenternas händer. Först måste de tillägna sig förståelse av problematik, också historiskt, innan de kan begripa originaltexterna.

HR: – De får väl undervisning i att läsa klassiska texter. Aristoteles begrepp är i vissa avseenden främmande för oss. Därför behövs det lärare som kan förklara dem och sätta dem i deras sammanhang just genom att visa vilken fråga det är som ställs, genom att aktualisera den. Tills man kommer till det ögonblicket då man förstår – det är ju också vår fråga. Därmed uppstår ett slags produktiv spegeleffekt, där vi kan känna igen oss i ett större sammanhang och kanske i bästa fall gripas av både svindel och ödmjukhet över det faktum att mänskligheten har sysslat med det i tvåtusen och inte i två år.

TT: – Jag tror att vi har olika sätt att bedriva filosofin. Vi talar på olika sätt, har helt olika metoder, olika angreppssätt. Det är svårt att sätta fingret på skillnaderna – det är samma fråge-
ställningar vi diskuterar och slutsatserna kan vara likartade. Men det går direkt att se vem som är vem.

Avgörande är här skillnaden mellan det som kallas kontinental filosofi och den analytiska filosofin, och det är delvis över den gränsen som debatten förs. Men att denna klyfta har blivit så avgrundsdjup inom den svenska filosofin finns det bara sociologiska och historiska förklaringar till, det är Hans Ruin och Torbjörn Tännsjö överens om.

Begreppet analytisk filosofi lanserades av Bertrand Russell i början av 1900-talet, som namn på en ny metod som skulle analysera begrepp och deras mening. Det var en reaktion mot den tidens förlegade akademiska idealism och historiefilosofi. Det moderna begreppet kontinental filosofi etableras först under 1970-talet, som en ersättning för det som tidigare kallats fenomenologisk och existentiell filosofi.

I början av 1900-talet fanns ingen tydlig skillnad mellan analytisk och fenomenologisk filosofi. De viktigaste företrädarna för de två skolorna som många i dag fortfarande går tillbaka till – Gottlob Frege respektive Edmund Husserl – var båda logiker och matematiker och hade en intensiv och kritisk brevväxling. De dryftade frågor om till exempel mening, betydelse och språk med varandra.

I nästa generation, på 1920-talet, skärptes skillnaderna något, men fortfarande fördes en dialog. Husserl och fenomenologin intresserade sig mer för erfarenhet, subjektivitet och historia. Frege-linjen ägnade sig åt formell logik och semantik, som sedan utmynnade i bland annat datalogi.

Sedan faller Europa isär, och efter nationalismen, fascismen, kriget och förintelsen, så sågs den europeiska filosofin som belastad, med en rak linje från Platon över Hegel till Nietzsche, Heidegger och Hitler, berättar Hans Ruin.

HR: – Den analytiska filosofin tog fasta på den liberala politiska traditionen, och den mer formellt logiska. Man byggde sig ett filosofiskt fort mot allt som verkade suspekt, och slutade studera stora delar av den filosofiska traditionen, inte minst den tyska idealismen. Det filosofiska fältet slutar att vara en levande dynamisk miljö. I Sverige fick det extrema uttryck, med läroböcker och manifest som skrevs under 1950-talet som delade filosofin i riktig, ”vetenskaplig” filosofi, som var den analytiska, och ”livsfilosofin”, den existentiella, som inte ansågs höra hemma på universitetet. Det blev en hård polarisering, ett filosofins kalla krig, som fortfarande sätter sina spår.

TT: – För mig personligen har det inneburit en svår bildningsgång, eftersom jag tidigt var analytisk filosof. Samtidigt kom den första revolten mot den analytiska filosofin från den marxistiska vänstern med tidskriften Häften för kritiska studier vars redaktion jag fick sparken från, eftersom jag var analytisk filosof.

– Att det blev politiserat på det sättet var en ren tillfällighet. Många av de analytiska filosoferna på 1920-talet och framåt befann sig långt ut på vänsterkanten. Medan Ingemar Hedenius och andra analytiska filosofer i Sverige var, om inte klart höger, så borgerliga. Så även om jag ville kalla mig analytisk filosof så godtogs jag inte som sådan av politiska skäl.

– Fast klyftan kan man också se i de olika stilarna – säger man kontinental så är man mer intresserad av historia, ”gamla gubbar”, och är man analytisk så vill man snarare framhäva att vi måste först få grepp om problemen, innan de kan sättas in i ett sammanhang.

HR: – Det är en naturvetenskaplig modell och man framställer sig som normalvetenskap. Den ska främst syssla med forskningsfronten, man citerar varandra, man har ett väldigt kort tidsspann som man håller levande inom fältet. Men innehållsmässigt är det improduktivt.

– Torbjörn var ung lärare när jag började utbilda mig i början av 1980-talet, och mycket av det som ingick i undervisningen i praktisk filosofi tedde sig redan då som en sluten horisont för mig. Vi fick aldrig ta del av den större traditionen, som vi upptäckte när vi själva började utforska den med hjälp av vissa lärare. Det är ett märkligt skeende i den moderna filosofins utveckling i Sverige att den tyska och kontinentala filosofin kom tillbaka hit via polsk-judiska exilfilosofer i slutet av sextiotalet. Det gäller framför allt Aleksander Orlowski som hade en djup kunskap om tysk idealism, hermeneutik och fenomenologi. Han togs väl emot av dåvarande professorn Anders Wedberg, en annars sträng analytisk filosof. Under hans efterträdare Dag Prawitz fick Orlowski bygga upp en grupp med unga forskare i fenomenologi. Flera av de dem undervisar i dag på Södertörns högskola. En av dem är chef för Moderna museet.

TT: – Vi är nog ganska överens om historieskrivningen, men vi är inte överens om bedömningen av normalvetenskapen. Det är sant att det oftast bara blir trivialiteter. Vem kan i dag i slutet av sin karriär säga att man har gett ett substantiellt bidrag till filosofins utveckling?

HR: – Om moralfilosofin alls ska spela roll måste den byta riktning, för jag tycker att den har tappat sin uppgift. Frågorna och problemen vi står inför är desamma. Men sättet att närma sig dem, hela laboratorietänkandet i kombination med att man sluter sig i små specialiserade grupper och tidskrifter, tror jag i det långa loppet kommer att undergräva filosofins ställning i akademin i stort. Just när det gäller deltagande i offentlig debatt är du ett undantag, Torbjörn. Men de flesta i dag, även mina kolleger inom det teoretiska filosofin, nöjer sig med att vara som naturvetare. När det gäller vetenskaper som faktiskt producerar nytt vetande, som till och med går att tillämpa, så är det kanske på sin plats. Men när filosofin, som ska vara en djupare reflektion, blir till en sådan liten smal akademisk kultur, då kan man mycket väl fråga sig om 10–20 år: behöver vi det här?

TT: – Jag tror att det finns en väldig risk i att man driver specialiseringen för långt, att man bara stannar i det metafysiska laboratoriet och slutar intressera sig för omvärlden. Å andra sidan kan det vara lika farligt att sjunka in i filosofins historia som i tankeexperiment. Alla de världsfrånvända rörelserna inom filosofin är ju riskabla.

HR: – Filosofihistoria som sådan löser inte filosofins problem. Men jag tycker att det är viktigt att hålla de tankarna öppna för att det i dag finns så mycket annat i vårt samhälle som bara strävar mot nuet.

Av Joanna Rose

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s