Det våras för Marx

Ill: Joey Guidone
Ill: Joey Guidone

Ur Modern Filosofi 2/16.

Karl Marx är aktuell igen med sina teorier om kapitalismens dynamik. Till och med i USA har presidentvalet påverkats.

”Verkligt fritt arbete – som att komponera – är på samma gång det mest förbannade allvar, den mest intensiva ansträngning.”

Det är en märklig mening som säger oändligt mycket om den mänskliga frihetens och den mänskliga verksamhetens villkor. Den återfinns i ett av Karl Marx många ofullbordade manuskript, i det som går under namnet Grundrisse eller, på svenska, Grunddragen. Grundrisse skrevs i stor hast i slutet av 1850-talet när en ekonomisk kris gick över Europa och Marx var övertygad om att en revolution snart skulle bryta ut. Då gällde det att presentera den teori som han sedan fler år arbetade med och som i hans föreställning skulle kunna få avgörande betydelse för revolutionärerna.

Det blev ingen revolution, och när krisen höll på att ebba ut kunde Marx inte undgå att märka att hans väldiga manus – 900 trycksidor långt – var oformligt och illa disponerat. Han lade det åt sidan och gav sig i stället i kast med en mer tuktad men inte lika perspektivöppnande version av sin samhällsteori.

Grundrisse innehåller inte bara alltför hastigt skrivna avsnitt utan också många lysande, aforistiskt tillspetsade tankar och iakttagelser. En hel del av dessa finns inte med i det verk som Marx till sist gav ut 1867, Kapitalet band I, där grunderna av hans samhällsteori fick en mer genomarbetad form. I synnerhet saknas hans tankar om hur arbetet i ett framtida samhälle skulle kunna arta sig. Det är i samband med det som han i Grundrisse fäller anmärkningen om vad som utmärker ett verkligt fritt arbete.

Låt oss skärskåda meningen lite närmare. Det är viktigt att han som exempel på fritt arbete nämner att komponera. På svenska liksom på tyska (komponieren) har det den grundläggande betydelsen att skapa musik, och det är förstås Marx inte omedveten om. Tonsättarens värv framstår för många som det friaste av alla, och så var det säkert också för honom. Men ordet kan också ha en vidare innebörd och åsyfta arbetet att skapa ordning i ett stort material där en sådan ordning inte är given utan kräver både eftertanke och uppfinningsrikedom.

Den senare sortens verksamhet var Marx själv ytterst förtrogen med. Han visste allt om allvaret och mödan. Det fanns en grundläggande frihet i valet av projekt som varken slaven, lönearbetaren – eller för den delen kapitalisten – någonsin får uppleva i sitt arbete. Men när valet väl är gjort, kräver det all den energi och all den omsorg som går att uppbringa.

Det var Marx ljusa förhoppning att allt arbete i framtiden skulle bli av det slaget: fritt och ändå allvarstyngt.

Som vi vet blev det inte så – åtminstone inte under de drygt 150 år som har gått sedan Marx skrev ner sina ord. I länder som Sverige, Tyskland eller USA är i dag de flesta fysiskt outhärdligt hårda jobben borta. Men i stället har det kommit in en snäv disciplin i allt fler arbeten, en disciplin som kodifieras i diverse regelsamlingar som ska tvinga de arbetande till vad som bestäms som ett gott jobb. New public management är det mest kända exemplet och gäller numera snart sagt all verksamhet i offentlig regi. Inspirationen till New public management kommer från det privata näringslivet där dessa så kallade kvalitetssäkringar (som i själva verket inte är bedömningar av kvalitet utan ett hopkok av bisarra pseudokvantiteter) har en något längre historia.

Disciplinen inom allt fler arbeten blir desto mer tvingande som allt fler, särskilt unga, tvingas hålla till godo med maximalt osäkra anställningar, där de kastas mellan olika korttidsjobb.

Det är tydligt att Marx närmast utopiska föreställningar om en storartad frihet i arbetet på sin höjd har förverkligats för en liten minoritet framgångsrika konstnärer, forskare och fria företagare.

I den epok vi lever i likställs frihet oftare med valfrihet än med fritt arbete. Enligt det tongivande språkbruket är den högsta frihet som en normal människa kan drömma om friheten att välja skola för sina barn, pensionsfond för sig själv och varor till sig och de sina ur ett oöverskådligt utbud. Man påminns om första textraden i första bandet av Kapitalet: ”I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ’oerhörd varuanhopning’ […]”. Kort sagt, vi är kvar i den värld som Marx trodde sig ha funnit en utväg ur. Den är bara tekniskt (och sett till mängden varor) mycket mer avancerad.

Den som har resurser i dagens samhälle kan välja mellan otaliga alternativ i de flesta av livets skiften.

Men är detta verkligen höjden av mänsklig frihet som dagens dominerande ideologer hävdar?

Det råder ingen tvekan om att ett rejält mått av valfrihet är avgörande för en människas välbefinnande, ja för hennes fulla utveckling. Yrkesval, val av livskamrat, val av vänner och intressen är centrala. Men det är inte den sortens mer existentiella val som i dag framhålls som exempel på valfrihet. Det är val som har omedelbara ekonomiska implikationer: köp av varor och tjänster. Människors valfrihet har i ekonomernas och de flesta politikernas föreställningsvärld främst med deras roll som konsumenter att göra.

Visst behöver vi en frihet som konsumenter. De gapande tomma hyllorna i matvarubutikerna i Sovjet och DDR var groteska. Men det är att förminska oss att förlägga all frihet till konsumtionens sfär.

Marx talar om frihet i samband med arbetet: det verkligt fria arbetet. Redan i de tidiga Parismanuskripten från 1844 urskiljer han två väsentliga drag hos människan: hon är aktiv och hon är social. Det är bland andra människor som hon blir människa. Och hon är – vad Adam Smith och andra klassiskt liberala ekonomer än säger – av naturen verksam. Den fria människan måste inte tvingas till arbete. Det är tvärtom i arbetet som hon kan förverkliga sig. Men i industriarbetet (liksom tidigare i slavarbetet) kringskärs tvärtom hennes möjligheter. Hon blir alienerad – en främling inför sitt arbete, sina arbetsprodukter, sina medarbetare och till sist sig själv.

Enligt en vanlig uppfattning överger Marx i sina senare skrifter helt begreppet alienation eftersom det sammanhänger med föreställningen att människan har ett fixt väsen som vi kan få kunskap om. Den föreställningen gör han upp med i en av de så kallade teserna över Ludwig Feuerbachs filosofi, heter det. Där, i några aforismartade anmärkningar, nerkastade i en anteckningsbok 1845, förklarar han bland annat att människans väsen är ”summan av de samhälleliga förhållandena”.

Detta tolkas vanligen som att Marx förnekar att människan skulle ha ett väsen. Men det gör han inte! Han säger att detta väsen förändras med de samhälleliga omständigheterna. För att lära känna det är det bäst att utforska det samhälle och den tid som hon lever i.

Det är också så han gör fortsättningsvis. Begreppet alienation får då också en ny innebörd. Alienationen är avståndet mellan de ekonomiska, sociala och kulturella resurser som olika samhällsklasser faktiskt har och de resurser som de skulle kunna ha vid en rättvisare, jämlikare fördelning. Först i det kapitalistiska samhället med sin dynamiska utveckling av produktivkrafter blir skillnaden avgörande.

Samtidigt förblir Marx trogen sina grundsatser att människan är en social och aktiv varelse.

Det vi hittills uppehållit oss vid bör rimligen kallas Marx filosofiska antropologi. Den har, vill jag hävda, fortfarande sin aktualitet.

Men när vi talar om Marx och filosofin är det vanligen något annat som kommer upp: Marx och Hegel! Marx förhållande till Friedrich Hegels filosofi är ett ständigt kontroversiellt tema.

Hegel, denne svårbemästrade men ständigt aktuelle tänkare, dominerade helt den filosofiska scenen i Berlin när den unge Karl Marx kom till staden som ung student. Hegel var själv död men hans efterföljare av olika inriktning desto mer aktiva. Marx själv anslöt sig till den radikala gruppen av vad som kallades vänster- eller unghegelianer. Samhället skulle omvandlas i grunden och det var filosoferna med sina idéer som skulle visa vägen.

Det var med den övertygelsen som Marx skrev både sin doktorsavhandling i klassisk grekisk filosofi och sedan verkade som oförvägen journalist. Men strax kom han att tvivla på idéernas kraft. Först inspirerades han av Ludwig Feuerbachs materialism, enligt vilken det inte är genom tänkandet utan genom sinnena som vi når kunskap om verkligheten. Men strax bröt han sig en egen väg och hävdade att Feuerbach bara talade om den passivt iakttagande människan men inom den arbetande klassen som faktiskt förändrade verkligheten.

Detta blev en grundsten för hans framtida teoribygge: teori bygger på praxis, människan producerar av ett givet material sin verklighet.

I en mening tar han därmed avsked inte bara från Hegel utan från hela filosofin. I stället ska han bygga en teori om samhället och dess utveckling. Det är den teorin som kommer att sysselsätta honom fram till hans död knappt 40 år senare. Trots alla åren hinner han aldrig bli färdig med den.

Men denna teori, som många efter hans död sökte forma om till ett slutet system, står i ett spänningsfyllt förhållande till Hegels filosofi. Marx försöker klargöra relationen genom en distinktion mellan forsknings- och framställningssätt. I sin forskning har han strikt empiriskt gått igenom ett väldigt material. Men i den framställning som Kapitalet utgör, ser det ut som om han hade gjort en ”konstruktion a priori”. Utifrån några enkla grundsatser bygger han upp hela teorin som blir alltmer detaljrik och verklighetsnära. Det är här dialektiken, som kan påminna om Hegel, kommer in. Samhället framstår som genomkorsat av spänningsfyllda motsättningar. En vara har å ena sidan ett bruksvärde (den kan användas till något) och å andra ett bytesvärde (den kostar något), och ur denna enkla distinktion växer ett helt nätverk av motsättningar och konflikter fram. Den mest substantiella av dessa är den mellan samhällsklasserna, men till klasserna hinner Marx aldrig riktigt fram. I det tredje band som han aldrig fullbordade är det sista och femtionde kapitlet ägnat just klasserna, men framställningen bryts efter någon sida.

Kanske kan detta ses som en strålande illustration till Marx hela verk. Det är ett ständigt pågående projekt som har sin aktualitet ännu på 2010-talet därför att det på samma gång har en begreppslig fasthet och en öppenhet som fångar kapitalismens dynamik ännu långt efter Marx eget 1800-tal. Teorin gör det till och med begripligt varför den kapitalistiska marknaden i dag framstår som ett närmast mystiskt väsen utrustat med en traditionell gudomlighets alla attribut och härskande över oss alla.

Därtill rymmer projektet minnesvärda idéer om både arbete och frihet och mycket annat som vi inte här hinner stifta närmare bekantskap med.

Sven-Eric Liedman är professor emeritus i idé-och lärdomshistoria. 2015 gav han ut Karl Marx: En biografi (Albert Bonniers förlag).

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s