Filosofernas tonsättare

Foto: Magnus Hallgren / DN / TT
Foto: Magnus Hallgren / DN / TT

Ur Modern Filosofi 2/15.

Kaija Saariaho har två filosofer i huvudrollerna i sitt musikaliska universum.

Asket skulle hon bli. Det var vad Kaija Saariaho trodde att musiken krävde av henne. När hon flyttade till tyska Freiburg för att studera komposition hade hon bara två böcker med sig: en handbok i orkestrering och den fransk-judiska filosofen Simone Weils Tyngden och nåden. Det var en ung kvinna, fylld av tvivel på sin förmåga, som gav sig ut i världen med lätt bagage.

– Jag tog med den boken för att kombinationen av askes och hängivet sökande efter sanningen attraherade mig oerhört. Jag ville ägna mig helt åt musiken och föreställde mig att det krävde ett mycket asketiskt liv, utan sexuell kärlek, utan familj.

Det var också så hon levde, självständigt och ensamt. Då, för mer än trettio år sedan.

I dag är tonsättaren Kaija Saariaho 62 år, gift och mor till två vuxna barn. Hennes musik spelas på de stora scenerna världen över. Hon bor i Paris, arbetsrummet finns nära Centre Pompidou och musiklaboratoriet IRCAM, där hon skapar sin unika väv av röster, akustiska instrument och elektronik. De priser hon belönats med är många – Polarpriset 2013 hör till de större. Operan L’Amour de loin korades år 2000 av New York Times kritiker till årets bästa nya verk, och amerikaner lärde sig uttala hennes finska namn: Kigh-yuh Sah-ree-ah-ho. De tyckte hon påminde om Garbo.

Hon är längre än jag trott, hennes röst är lågmäld och mörk. Och hon känns både osäker och sällsynt fokuserad på samma gång.

Simone Weil (1909– 1943), fransk filosof och mystiker av judisk börd. Hon var lärare i filosofi, politisk vänsteraktivist och under andra världskriget aktiv i den franska motståndsrörelsen. Hon kom att definiera sig som kristen trots att hon aldrig lät döpa sig.

– Jag har hela livet varit besatt av tanken att mitt liv är ett timglas. Sandkornen rinner genom timglaset och varje ögonblick som jag inte gör musik är bortkastat. En eländig besatthet, tillägger hon med ett litet skratt.

Operavärlden har sina mönster och rolltyper. Giuseppe Verdi blottade människan i Shakespeareska konflikter. Richard Wagner marinerade sin hjältevärld i nationalistisk mystik. Kaija Saariaho går sin egen väg: en intrig söker man förgäves. Det som sker, sker i tanken. Filosofi kläs i operadräkt.

När vi träffas i Helsingfors är det heller inte enbart tonsättaren Kaija Saariaho som vårt samtal handlar om. Två andra kvinnor, båda filosofer, är ständigt närvarande i tankeutbytet. Simone Weil är förstås den ena. Den andra är 1700-talsfilosofen och vetenskapskvinnan Émilie du Châtelet. Kaija Saariaho har gett dem huvudrollen i var sitt sceniskt verk, oratoriet La Passion de Simone respektive operan Émilie. Den senare hade premiär på operan i Lyon 2010 och sätts i år för första gången upp i Kaija Saariahos hemland på Nationaloperan i Helsingfors. La Passion de Simone uruppfördes i Wien 2006 och utgjorde en av höjdpunkterna på Östersjöfestivalen när den framfördes i Berwaldhallen i Stockholm häromåret.

Kaija Saariaho talar gärna och ivrigt om sina hjältinnor. Olikheterna är nästan övertydliga.

– Den ena är en passionerad adelskvinna för vilken nöjen och yttre flärd är viktiga. Den andra är asket. Den ena söker lycka och all slags njutning. Den andra offrar sitt liv för sina ideal. Men de har också mycket gemensamt. Båda visade redan som barn prov på stor intelligens och sällsynt matematisk begåvning. Och båda har det slags intuition som ofta är annorlunda hos kvinnor än hos män.

I La Passion de Simone skildrar Kaija Saariaho och hennes librettist, den libanesiske författaren Amin Maalouf, spänningen mellan liv och filosofi – den sköra människan mitt ibland de stora idéerna. Hennes beundran för Simone Weil är stor.

– Jag rörs av hur hon förenar tankens makt med djupaste medkänsla och rättspatos. Jag fascineras av hur hon använde sin matematiska begåvning och sitt intresse för myter och filosofi, hur hon med alla medel sökte meningen med livets mysterier och det gudomliga.Kanske har jag samma sökande genom musiken som hon hade genom filosofin och religionen.

För Simone Weil ledde känslan av otillräcklighet till att hon såg ett samband mellan begär och nåd: att det är genom uppmärksamhet snarare än med vilja som man når sanningen. Samtidigt ställde hon skyhöga krav på sig själv och drev sig ut i den verklighet som hon dissekerade filosofiskt. Hon var djupt engagerad i arbetarrörelsen, och tog tjänstledigt från sitt arbete som lärare i filosofi för att bli fabriksarbetare. Hon stred med anarkisterna i spanska inbördeskriget, tvingades fly undan nazisterna och dog av självsvält och tuberkulos i London 1943, när hon vägrade äta mer än de ransoner som hennes fängslade landsmän fick i ett krigsdrabbat Frankrike.

– Hon accepterade inte hur saker var utan ville aktivt göra något åt situationen. Det är stort. Hennes empati ger henne kraft att offra sig. Samtidigt blir kraften egentligen till en sjukdom för henne.

Simone Weil var mystiker och fann svar på ett andligt sökande i kristendomen. Också Kaija Saariaho har kallats mystiker.

– Om man uppfattar mig som mystiker är det på grund av mitt andliga sökande. Men i mitt fall sker det genom musiken. Jag ser musiken som ett stort mänskligt grundbehov och en länk till de livsmysterier vi inte kan behärska, som kärlek och död. Om jag hade en religion skulle det vara musiken.

Musik är bra till mycket. Kaija Saariahos första opera, L’Amour de loin, har hjälpt mig slappna av i tandläkarstolen. I slutet av operan sjunger en kvinna suggestivt vackert liggande på rygg på ett vattentäckt scengolv. Det är en ovanlig och stark scen, och att återkalla den ger ett omedelbart lugn. Det här nämner jag i mitt första mejl till henne, som når henne i New York, där hon befinner sig för att skriva sin fjärde opera.

I sitt svar ber hon mig återkomma en månad senare. Den nya operan är inne på slutrakan och kräver all uppmärksamhet. Och så avslutar hon, med anledning av min tandläkarkommentar: ”Jag har ungefär samma metod. Jag tänker på barndomens strand, vågor och att ligga på bryggan i solen.”

Kropp och själ. Den ständiga spänningen mellan tanke och verklighet. Ett återkommande tema i Kaija Saariahos skapande är kvinnors liv och kampen mellan kunskap, ansvar och passioner. Samma kamp som hon själv fört. När hon var tio år läste hon om hur mycket Mozart vid samma ålder redan hade komponerat. Det gjorde henne förtvivlad. De egna små tonsättarförsöken tyckte hon bara var usla.

– Jag vågade inte ens tro att det var möjligt för mig att bli tonsättare. Jag hade en känsla av att det fanns ett dunkelt skäl till varför inga eller så få kvinnor lyckats före mig, och jag såg mig inte äga en särskild förmåga som skulle kunna övervinna detta. Jag var väldigt länge säker på att jag inte räckte till, inte var begåvad nog.

Känslan av otillräcklighet har hon gemensam med en ung Simone Weil. I Kaija Saariahos fall var den tidvis rent förlamande. Hon började studera bildkonst i stället. Men musiken vann, och som 20-åring sökte hon till Sibelius-Akademin i Helsingfors.

– Jag hade inget val. Jag upplevde att jag måste ge mitt liv till musiken, annars skulle mitt liv vara förspillt.

Fördomarna hon mötte spädde på osäkerheten. En flicka i kompositörsklassen? Det var ju … lustigt! Men i Sibelius-Akademin mötte hon också läraren Paavo Heininen som såg både styrkan och svagheten. Han bad henne att under en veckas tid låta bli att komponera och i stället titta sig i spegeln tio gånger om dagen och säga: ”jag kan”. Det var ingen quick fix, men det fick den värsta låsningen att släppa.

Kaija Saariahos värld är ljud. Hon kommer inte från en musikerfamilj. I barndomshemmet fanns det musik bara i radion. Men hon fantiserade musik med sådan iver att hon om kvällen kunde be sin mamma slå av musiken i kudden. Hon var också överkänslig för ljud, och tillbringade mycket tid i skogen och ”älskade naturen genom de ljud som fanns där”. Musiken och ljuden blev hennes hemliga värld. En mycket fysisk värld. Att ligga på bryggan, lyssna på vågorna.

Känsligheten för ljud förde in datorerna i hennes skapande. Under studietiden genomled hon konserter i lokaler med förfärlig akustik. Det fick henne att fundera på hur hon kunde påverka ljudvärlden med elektronikens hjälp, förstärka, skapa ekon, ändra klanger.

– Jag ville studera ljud på samma sätt som man synar någonting under ett mikroskop. När jag förstod hur ljud fungerade ville jag undersöka hur jag kunde bygga ljud. Efter det ville jag förstå mer av min egen kompositionsprocess. Kunde jag programmera en dator att göra mitt arbete, och hur blir den musiken? Den blev mycket tråkig! Komposition är inte bara logiskt tänkande utan ständig växel-verkan med intuitionen, som är svår att analysera.

Det är något Kaija Saariaho tror gäller också för vetenskap och forskning, och med det kommer vi in på hennes andra hjältinna: fysikern, matematikern och filosofen Émilie du Châtelet.

– Hon stod på en stabil matematisk och filosofisk grund. Samtidigt ledde också intuitionen henne i det vetenskapliga arbetet. Hon hade å ena sidan sin briljanta intelligens, å andra sidan en stor impulsivitet och ett starkt känsloliv.

Émilie du Châtelet ägnade sig hängivet åt forskning i en tid då få kvinnor ens fick studera. Hennes översättning av Isaac Newtons Principia är än i dag den franska standardöversättningen. Och eftersom hon inte bara översatte utan också kunnigt kommenterade och korrigerade Newton, bidrog hon till att fransmännen övergav René Descartes till förmån för honom. Denis Diderot beundrade storligen hennes förmåga, Immanuel Kant hade mycket att tacka henne för. Sin vetgirighet och passion för allt från studier och musik till sex och spel bejakar och försvarar Émile du Châtelet i skriften Discours sur le bonheur – en studie av lyckan.

Émilie du Châtelet (1706–49), fransk matematiker, fysiker och filosof. Hennes avhandling om eldens natur var den första skrift författad av en kvinna som den franska vetenskapsakademin gav ut. Hon älskade också musik och teater, spelade cembalo och sjöng gärna opera.

Markisinnan du Châtelets öde är ett kvinnligt öde i flera avseenden. Hon dog 42 år gammal, bara några dagar efter att hon fött sitt fjärde barn. Hennes forskargärning, uppmärksammad och erkänd av samtiden, glömdes bort, och i stället är hon ihågkommen främst som Voltaires älskarinna.

– Hennes dilemma intresserar mig: när hon upptäcker att hon är gravid håller hon på med översättningen av Newton, ett arbete som hon hoppades skulle bevara hennes namn åt eftervärlden. Hon förstår att graviditeten innebär en risk vid hennes ålder; arbetet blir en kapplöpning med tiden. Det är en både gripande och konkret förening av kvinnoliv och vetenskaplig ambition.

Vid hennes dödsbädd satt maken, Voltaire och hennes siste älskare, den unge poeten Jean-François de Saint-Lambert, som var far till hennes barn. I sorgen skrev Voltaire: ”Jag har förlorat en vän, en stor man som inte hade någon annan brist än att hon var kvinna.”

I Kaija Saariahos opera möter publiken den gravida Émilie under en enda natt, en av hennes sista. Hon plågas av föraningar om sin död och arbetar oförtrutet på Newton-översättningen. Kunde operans Émilie vara en nutida kvinna?

Andra operor om filosofi
Joseph Haydn: L’Anima del filosofo 
Leonard Bernstein: Candide (efter Voltaires roman med samma namn)
Philip Glass: Einstein on the beach

– Ja. I alla mina operor finns det allmänmänskliga och tidlösa, fast det berättas genom en människas historia. Som kvinna befinner man sig alltid i ett läge där könet i någon mån orsakar problem och frågor. Det är annorlunda nu än när jag var ung, vilket fått mig att tro att samhället har förändrats. Men de förändringar jag ser gäller mig, och beror på att jag är en känd tonsättare och en äldre kvinna.

I Frankrike har unga kvinnor samma problem som jag hade som ung. Det finns fler kvinnliga tonsättare numera. Men hur många operor är skrivna av kvinnor? De slutna bastionerna är många.

För Kaija Saariaho är dörrarna öppna. Om ett år har hennes fjärde opera premiär i Amsterdam. En annan operabeställning kommer från London, premiären blir på Covent Garden 2020. Författaren Sofi Oksanen skriver redan på librettot tillsammans med Aleksi Barrière, Kaija Saariahos son.

Och i hennes bokhylla har Simone Weils Tyngden och nåden fått sällskap av mängder av andra böcker, bland dem biografin om den livsbejakande Émilie du Châtelet. Den asketiska livshållningen har livet försynt avvecklat. Kaija Saariaho träffade en man som trodde orubbligt på hennes musik. De tänkte sig inte barn för att hon skulle ha tid för sitt skapande. Men vid 35 års ålder blev hon gravid och de fick en son. Några år senare en dotter. Efter det har framgång följt på framgång.

– Jag har fått så mycket lycka. Jag tänkte nyss på flyget – jag har suttit så mycket på flyg – på vad som är viktigast i mitt liv. Det är inte min musik. Det är mina barn. Jag har kämpat så för att få tid för mitt musikskapande, men jag hoppas att jag också gett tillräckligt med tid till dem jag älskar. Det här är vårt dilemma. Alltid.

Kaija Saariaho
Född: 1952 i Helsingfors.
Yrke: tonsättare.
Familj: maken Jean-Baptiste Bar-rière, kompositör och multimedia-konstnär, sonen Aleksi 25 år, regissör och dramatiker, dottern Aliisa, 20 år, violinist.
Har skrivit ett hundratal verk, allt från kammarmusik till stora orkes-terverk och operor.
Utmärkelser (priser) bland annat: Nordiska rådets musikpris 2000, Chevalier av franska Nationalförtjänstorden 2006,
Polarpriset 2013, British Composer Award 2014.

Wivan Nygård-Fagerudd är musiker och kulturjournalist

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s