Alltid dessa judar

iStock_000026461482_Large

Ur Modern Filosofi 2/15.

Motstridiga bilder av judar stör inte antisemiterna i föreställningen om den judiska världskonspirationen.

Förakt, förföljelse och försök till förintelse av judar – just och endast för att de är judar –  är inget nytt. Tvärtom är det en uråldrig företeelse. Liksom dess oftast undanskymda baksida: en motvillig och missunnsam beundran för judar och deras insatser.

Argumenten både för föraktet och för den överdrivna beundran – två sidor av samma fördom – kan vara religiösa, sociala, politiska, rasistiska eller bara rent allmänt konspiratoriska. Ibland lånas argumenten från framträdande filosofer. Inte minst tongivande tyska tänkare, från Martin Luther till Martin Heidegger, har stöpt konceptuella kulor åt judehatet.

Förföljelse av judar har förekommit långt innan begreppet antisemitism föddes. Begreppet myntades av den tyske publicisten Wilhelm Marr (död 1904) i en relativt obetydligt skrift med titeln Der Sieg des Judentum über das Germanentum, utgiven för första gången år 1879. Marr agiterade inte endast mot judendom, utan också för föreställningen att judar hör till en underlägsen ”semitisk” ras, främmande för och underlägsen ”den europeiska rasen”.

Men antisemitism behöver ingen filosofi för att förekomma. Judendom – moderreligion till både kristendom och islam – är samtidigt både upphov till och förnekelse av den ”sanna” läran. Judar som ett kosmopolitiskt folk är samtidigt både eviga främlingar och hemma överallt. Genom sin blotta närvaro i världen har judar alltid kunnat uppfattas som ett hot mot det etablerade.

Många människor är fortfarande märkvärdigt fixerade vid judar. Varför just judar? Bland annat därför att vad de uppfattar judar som, rymmer en rad ambivalenser: Guds utvalda folk/världens gissel; ur-kristna/o-kristna; håller sig för sig själva/lägger sig i överallt; handels- och finansmoguler som styr världsekonomin/upprorsmakare och bolsjeviker som eftersträvar kommunistisk världsrevolution; styvnackat principfasta som inte vill anpassa sig till de samhällen de lever i/personer som genom talmudiska spetsfundigheter tillåter sig vara hur principlösa som helst; smartare än andra/”Untermenschen”.

Men antisemitismen behöver inte ens judar för att grassera. Den imaginäre juden ger faktiskt ett ”bättre” och mer hållbart underlag för antisemitiska föreställningar än levande judiska människor. Både till exempel i Japan, som inte har någon judisk befolkning, och i Polen efter andra världskriget, där nästan hela den judiska befolkningen mördats, har antisemitism (och emellanåt också överdriven beundran för judar) brett ut sig utan att det funnits judar närvarande. Just friheten att inte behöva bry sig om empiriska fakta gör det så lätt för konspirationsteorier. Det räcker med att ana, att kunna referera till något enstaka episodiskt belägg, att utifrån detta ”veta” hur det ”egentligen” förhåller sig: nämligen att det är judar (nej, inte de som man eventuellt råkar känna som grannar, skolkamrater eller kolleger), utan ”judarna”, som ligger bakom finanskrisen, som styr medierna, som driver fram kommunismen och så vidare.

Ambivalensen i föreställningen om ”judarna”, det vill säga den imaginäre juden – både högt utvecklade och lågt stående, både farliga och beundransvärda, både avskilda i sina hemliga sammanslutningar och synliga överallt, både grundläggande annorlunda och lika vem som helst – just detta gör ”judarna” till så utsökta projektions-figurer för allehanda konspirationsteorier. En av de senaste presenterades vid Europeiska sociologföreningens forskarkonferens i Wien hösten 2014. Min tjeckiske kollega Zbynek Tarant hade undersökt hur ”araber” och ”muslimer” behandlades på olika högernationalistiska, vänsterpopulistiska, antisemitiska, neo-nazistiska, anti-globaliserings, anti-EU och katolsktraditionalistiska webbsidor i Centraleuropa.

Å ena sidan ses dessa grupper som folk som strävar att bevara sitt ursprung i kamp mot en inkräktande ”sionism”. Särskilt högt skattar man Iran som nation, samt ledare som Muammar Gadaffi i Libyen, Hosni Mubarak i Egypten och Bashar al-Assad i Syrien, därför att de står för nationellt motstånd mot både de västerländska (”judiska”) och de islamistiska krafter som har det gemensamt att de syftar till att upplösa Nationen som samlande enhet.

Å andra sidan framställs araber och muslimer som icke-önskvärda i Europa. Ändå är de här. Varför? Det är förstås ”judarna” som ligger bakom. I deras ständiga strävan att förgöra det kristna Europa har ”judarna” iscensatt massinvasionen av muslimer. Under den senaste tiden har de därutöver skärpt angreppet genom att dessutom ordna så att stora mängder romska tiggare invaderar de europeiska länderna. Logiskt – inte sant? Man behöver inte ens ta till någon av de gamla tyska filosof-antisemiterna för att räkna ut något så självklart.

Av Lars Dencik är professor emeritus, Roskilde universitet i Danmark

Advertisements

One thought on “Alltid dessa judar

  1. Tack för den gedigna redogörelsen av state of the art för oss. Vilket är nästa steg? Vad ska vi , judar göra?
    Låt oss börja med judar från Norden. Skulle inte alla dessa ”svårigheter ” föra oss till en känslomässig närhet med varandra, fått oss att ta hand om varandra bättre än vi gör idag? Skulle inte vi börja värna mycket mer om vår genuina gemenskap ? Den mänskliga värme som vi kan generera?
    Jag säger att det är hög tid för oss att lära oss älska varandra bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s